Om Annelie

Jag föddes in i en fiolspelande familj; både pappa och systrarna hanterade detta en gång i tiden i kyrkan bannlysta instrument, så självklart gled stråken in även i min hand. Men det var när min lärare en hel del år senare presenterade ett stycke ungersk musik som jag verkligen blev såld. På ungersk musik i allmänhet och fiol i synnerhet. Detta brinnande intresse skulle komma att ta mig ända till Liszt-akademien i Budapest, och mannen jag senare gifte mig med visade sig vara inte bara hängiven slädhundsförare och musiker (fiolist, självklart) utan även halv-ungrare.

Efter åratal av utbildning i Sverige, Tyskland och Ungern följde några spännande säsonger som frilansande orkestermusiker över hela vårt land, innan flyttlasset gick hem till min jämtländska uppväxtgård i Bingsta. Tjugo år senare har jag målat husets knutar lila, fört fioltraditionen vidare till vår vackra dotter, spelat pianotrio och stråkkvartett i de flesta kyrkor, bygdegårdar, konsertsalar och spelmöjliga utrymmen runt om i södra Norrland och inte minst fostrat massor av elever genom Kulturskolorna i Berg och Östersund.

Annars är resor min grej och jag föredrar den fria ryggsäcksvarianten. Ö-luffande i Grekland, längre äventyr till Mexiko, tågåkande runt England och Skottland med dottern; numera är nya reseupplevelser farligt lätta att klicka hem på internet! Någon All-inclusive tvivlar jag dock på att jag nånsin beställer.

Annan kuriosa om mig är att jag är en fena på ungersk grammatik och gärna tar chansen att prata inför folk på både engelska och ungerska. Och så är det ju det här med färgen lila… Knutarna i Bingsta är redan nämnda, lägg därtill kläder i mängder, snygga stövlar, notställ, tapetbårder, instrumentlådor – och inte minst min lila fela!